Det talas jut nu en hel del om detta i tidningarna, så varför inte fortsätta i ämnet. Som dom flesta vet så växte jag upp i ett hem där det förekom våld. Jag minns en händelse som om det va igår, dock inte hela utan bara små små delar av det hela. Och jag erkänner jag har tvekat på om det jag sett och hört varit sanningen eller om jag fått sanningen in printad i hjärnan. För jag va inte gammal när detta skedde. Men efter samtal med många familjen, så vet jag att detta faktisk förekom. Och min m har berättat en hel del. Och jag finner idag ingen anledning för henna att ljuga för mig ang detta. Absolut ingen! Den som inte vill tror det som hämt, to bad for you! Det är inte för dig jag skriver, utan för min egen skull. Detta är mitt sätt att få hantera mina känslor på. Genom att skriva. Vill du inte läsa, så sluta redan här och nu! 

Jag kommer inte gå in på vad, som hänt då jag inte vil hänga ut någon. Utan den som vill veta får mer än gärna fråga. 

Men detta som hänt har satt djupa outreda spår hos mig, och det är därför jag är lite som jag är! Samtidigt har det gjort mig till en svag tjej, som dras till män som mer än gärna kontrollerar och anväder sig utav pyskiskmissandel. Och ibland kunde ta till olika typer av våld för att markera. För att få respekt! Respekt dom egentligen inte förtjäna, men fick på grund av ren rädsla. Rädslan över att snart slår han mig om jag inte lyssnar och gör det han säger.. 

Detta är ju inte ett normalt beteende, och jag har till och med använt våld. JAG HAR SLAGIT! Så det är väl egentligen lika mycket fel på mig som på alla andra då.. Jag tycker inte att ta till våld är OK. Men när man inte vet bättre, eftersom det är det man själv upplevt så är det rätt svårt. Jag vet att jag tagit till våld två gånger! Och det rä inget jag är stolt över. Verkligen inte. Så detta inlägg kan ju ses som lite motsägelsefullt nu, men då får det göra det. Dom gånger jag tagit till våld är i siutationer då jag har känt en hotfull stämning. Jag säger inte att det va rätt, utan jag vet att de varit fel utav mig. 

Att leva i destruktivit förhållande är ingen höjdare, att varje dag bli så nertryckt att det till slut blir din verkligehet, din sanning.  Det är inget jag önskar någon, inte ens min västa fiende. Att gå ifrån en glad, sprallig tjej som älskade livet och vad det hade att erbjuda, till att bli en tjej som tappat hoppet om allt. Att min sanning, min verklighet nu mera består av att jag inte är värd att känna lycka, att jag bara är ful, äcklig och fet.  Att jag inte är värd nåt längre. Jag känner inte igen mig själv, jag vet inte vem jag har blivit. Och jag vet att tack vare dom förhållandena som jag haft har lett till att jag idag måste kämpa varje dag för att möta mina demoner som dessa ord har blivit. 

Folk som inte stött på en man som är så vältalig och manipulerande vet inte hur det är. Dessa män kan få en att tror att dom är väldens bästa för just dig, dom hittar kryphål till alla frågor du ställer och deras svar är näst in till perfeka. Det är ialla fall min uppfattning, min upplevesle. 

Hade den mest fantastiska avslutningen på 2011!! Tillsammans med fina och underbara människor.. Tack till M med familj och C med familj. Och resten som kom ner till oss =) Kvällen bjuds på god mat och dricka (cola) underbar tårta som M hade bakat. Och våra barn skötte sig exemplariskt. Så stolt över dom!! Och vakna fram till tolvslaget var dom också! 

Tomtebloss och en massa fyverkerier fick barnen uppleva :) Tur att den finns så mycket folk som lägger ut en massa pengar på dessa fyverkerier så vi slapp. Det var bara att klä på oss och gå ut, så kom det från alla håll och kanter ;)

Vi önskar er en god fortsättning på det nya året!!!

Ja det tåls ju att fundera på. Jag har haft ett fåtal riktiga kärlekar i mitt liv, den riktigt första kom när jag gick i högstadiet. 

Åh jag minns den känslan än idag, alla dessa fjärilar som tog upp hela min mage när jag såg honom. Alltså jag va så kär i den mannen vill jag lova! Bara fråga vem som helst av dom jag umgicks med. 

Hur som helst så har den mannan bott och levt med mig i hjärat enda sen dess.. Jag har tänkt på honom som bara den under åren som passerat. Och för några dagar sen fick jag för mig att leta på honom på facebook. Och JACKPOT där fanns han. Så jag slängde i väg en vänförrågan, dagen efter så va den accpeterad..

Och vi har prata en del sedan dess, och jag kan säga att den killen/mannen ger mig fjärilar i magen... Än idag...

Tänk ändå att det är över 15 år sen vi hade vårat. Det kanske ändå fanns nåt där mellan oss, men vi utvecklade aldrig det på ett riktigt sätt för att ta reda på vad. Ibland inser man saker och ting försent..

Men han kommer alltid att förbli speciell för mig, och han kommer alltid vara min K    

Går verkligen i gång på att reta upp andra med mina tankar och funderingar. Jag har märkt att få verkligen har svårt att acceptera att jag mer än ofta, och mer än gärna  säger vad jag tycker och tänker. Och jag kan ju inge annat äm att skratta åt det. För det visar ju bara att jag faktiskt vågar och är mig själv. Jag behöver inte spela någon annan än mig själv. Svenskar är lite dåliga på att våga stå för sina egan tankar och funderingar. Synd tycker jag. Men jag är då glad att jag har folk runt omkring mig som är minst lika ärliga som jag, och vågar säga vad dom tycker och tänkte om saker och ting. Sen att vi kan bli osams är ju en annan femma ;) 

Sen att det kan vara en nackdel med att uttrycka sig så pass "aggresivt" som jag kan göra är ju nåt som jag lär tänka på och andra ha lite verseende med.. Men jag erkänner! Jag tycker om att provicera   

På bussen hem idag från stan så satt det tre ungdomar framför mig.. Och vad är det första dom frågar varann tror ni?

Vad fick du i julklapp?! Jag höll på att smälla av, seriöst alltså.. Jag blir riktigt förbannad och upprörd  

Frågar man inte hur nån mår om man inte sett presonen på ett tag? Och vad har dom med saken att göra vad dom fick?! Jag förstår verkligen inte.. Hade bara god lust och öppna min käft och vräka ur mig nå dumt, men ett djupt andetag och tanken på en negavtiv konsekvens  fick mig att knipa igen.  Mina samtal går framåt, hahahaha  

Det va till och med att en tjej satt och ringde till sina kompisar, så här löd samtelen " Hej vad gör du? Fick du nå kul i julklapp? Jasså du fick din kamera. Ok vi hörs sen" Åh där ville jag bara ge henne en smäll på näsan..  

Nog för att jag är expert på att glömma bort att fråga hur folk mår, jag tar ibland lite för givet att dom ska tala om för mig när dom mår dåligt.. Får skärpa mig på den fronten. Det får bli en läxa till mig själv.. Fast jag stör mig på att folk hela tiden frågar hur man mår.. Mår jag kasst så säger jag väl det, fram tills dess är det bra.. Lite så resonerar jag.. Hmmm, jaja det tåls att fundera på i alla fall..

Nu vart detta ett väldig hattit och dattit inlägg, men vad gör det när man är en yrhöna utan desslike   Med många tankar och funderingar på livet.. 

Nu är det dags att plocka undan lite skit som ligger för i morgon så kommer världens finaste hem igen   Som jag längtat efter honom. 10 dagar utan mitt livs kärlek.. Men imorgon blir han min igen, bara min mohahahaha  

Slänger in en låt också, nu kör jag allsång här hemma 

Tänk all den hysteri för ett par timmar.. Är det verkligen värt det? Julen handlar inte längre om det som den ska handla om. Utan nu handlar det om vem som får mest, vem som får dyrast? Det är julen i dagens  samhälle. Man vet inte om man ska skratta eller gråta.. Folk frågar gärna "vad fick du i julklapp då?" Alltså va fan är det för fråga?! Vad har du med att göra vad jag fått eller inte fått? Jag är den som faktikst inte vill ha nåt, varken i julklapp eller när jag fyller år. För mig handlar det om kärlek ioch gemenskap mellan familj och vänner.

Tycker ni att det är okej att lära våran barn att hela tiden "visa" upp vad man fått i present?  Vet flera barn som gärna ska visa vad dom fått i pakenten.. Nu vet jag inte om detta är normalt, men mitt barn är då ingen sån. Han är glad för det han får och behöver inte hävda sig att "visa upp" sina saker.. Fan jag är stolt över vad jag lyckats med när det gäller värderingar hos Liam! Att det handlar inte om vem som får mest och det handlar inte om vem som får dyrast. Utan det handlar om gemenskap, tid att umgås med dom man tycker om och älskar. (Fast jag tycker man kan ta sig tid för det ändå) 

Att det inte handlar om att hävda sig och visa upp det man fått. För det är dina presenter och ingen annans. 

Usch jag känner att jag blir alldeles upprörd av att ens prata om detta.. Så jag lägger ner nu