Äntligen är han hemma.. Mitt älskade hjärta som jag saknat så!!

Visst är det skönt med lugn och ro, men jag blir så handlingsförlamad när han inte är hemma. Även om jag är trött och gring så är det mitt barn som ger mig energi och ork till att fortsätta kämpa.. Konstigt hur det där funkar egentligen och hur mamma-hjärnan kan ställa till det. Många gånger har jag tänkt om jag är mamma-material.. Hur vet man? Hur ska det kännas i hjärtat? Ja men ni vet.. Visst jag är gör allt för Liam, och jag känner ett lugn med honom. Men jag kan inte sluta tänka på att jag kankse inte är rätt människa att vara mamma. EN väldigt jobbig känsla må jag säga. Eller har jag så mycket annat i huvudet att jag inte kan känna alla känslor man ska känna som förälder.. Jag vet inte? Nu är det inte så att jag inte känner kärlek för mitt barn, utan att mina känslor svajar väldigt mycket fram och tillbaka. Ena stunden kan jag bara sitta och beundra det JAG skapat i min kropp och känna hur tårarna är nära för att jag älskar honom. Och i nästa kan jag bara känna en tomthet.. Svårt att förklara med ord.

Men nu ska vi ta och äta lite lunch, idag serveras det Lasagne la´a Sara och efter det tror jag nog att jag ska göra mig en kaffelatte och gå ut i solen =)