Äntligen... Efter månader så lyckades vi samlas.. Jag och mina barndomsvänner sedan mer än 20 år tillbaka.. Kan ju lova att det inte sker alltför många gånger per år som detta händer. Vi alla är ju upptagna med våra egna liv, alla vi har ju barn som tar mycket tid och energi. Men jag hoppas ändå att vi kan skärpa till oss och försöka ses lite oftare.. Kan liksom inte släppa tanken på hur länge vi känt varann..

L har jag "känt" sen jag föddes (hon är född 3 månader före mig) Jag va även dagbarn hos hennes mamma.

E och M lärde jag känna när min familj flytta till till radhusen i Slätta -88

Det va dom som fick  mig att börja med gymnastik, då jag följde med dom på en träning i slätta hallen..

Galet egentligen hur tiden går.. Men jag är glad att jag har dom i mitt liv! Även om vi inte umgås så pass mycket längre eller att vi inte pratar varje dag så känns det aldrig konstigt när vi väl ses..