Nu har lillfisen "lämnat" mig, för att spendera två veckor hemma hos sin pappa.. Och det gör så ont i hjärtat, och inga ord kan beskriva hur mycket jag saknar mitt lilla troll redan.. Idag vill jag bara gråta och känna saknad.. Usch jag förstår inte hur hans pappa klara av det här..! 

Nog med att jag är ledsen över att han ska vara borta så länge, så kan jag inte rå för att andra tanakar dyker upp.. Är jag så pass osäker på mig själv, så jag måste dra in andra i mitt tänkande?! 

Jag kan inte sluta tänka på hur S tycker om det här.. Vill han verkligen ha Liam så pass länge? Tycker han att jag är totalvärdelös för att jag ber honom om hjälp? Det är nästan så jag kan höra deras samtal där hemma, där dom pratar..

Har jag så låg självkänsla? Jag vet ju så väl att jag inte är en dålig mamma, men iblnad för han mig att känna så.. Jag vet inte varför eller hur han får mig att känns så.. Men så är det! Jag vet att vi har haft våra dispyter, men ibland behöver man höra uppmuntrande ord.. Inte bara från sin familj eller vänner, utan även den man delar ett liv med.. Och med det menar vårat liv Liam.. Våran son.. Vet att jag för lite mer än tre år sedan fick ett sms utav honom där jag fick höra vilket bra jobb jag gjort. Visst lever lite på det än idag, för det är väl enda gången jag kommer få höra nåt positivt.. 

Älskade barn, mamma saknar dig så redan!! Du är mitt allt <3 Vi ses snart igen och jag ringer <3 Puss