Det talas jut nu en hel del om detta i tidningarna, så varför inte fortsätta i ämnet. Som dom flesta vet så växte jag upp i ett hem där det förekom våld. Jag minns en händelse som om det va igår, dock inte hela utan bara små små delar av det hela. Och jag erkänner jag har tvekat på om det jag sett och hört varit sanningen eller om jag fått sanningen in printad i hjärnan. För jag va inte gammal när detta skedde. Men efter samtal med många familjen, så vet jag att detta faktisk förekom. Och min m har berättat en hel del. Och jag finner idag ingen anledning för henna att ljuga för mig ang detta. Absolut ingen! Den som inte vill tror det som hämt, to bad for you! Det är inte för dig jag skriver, utan för min egen skull. Detta är mitt sätt att få hantera mina känslor på. Genom att skriva. Vill du inte läsa, så sluta redan här och nu! 

Jag kommer inte gå in på vad, som hänt då jag inte vil hänga ut någon. Utan den som vill veta får mer än gärna fråga. 

Men detta som hänt har satt djupa outreda spår hos mig, och det är därför jag är lite som jag är! Samtidigt har det gjort mig till en svag tjej, som dras till män som mer än gärna kontrollerar och anväder sig utav pyskiskmissandel. Och ibland kunde ta till olika typer av våld för att markera. För att få respekt! Respekt dom egentligen inte förtjäna, men fick på grund av ren rädsla. Rädslan över att snart slår han mig om jag inte lyssnar och gör det han säger.. 

Detta är ju inte ett normalt beteende, och jag har till och med använt våld. JAG HAR SLAGIT! Så det är väl egentligen lika mycket fel på mig som på alla andra då.. Jag tycker inte att ta till våld är OK. Men när man inte vet bättre, eftersom det är det man själv upplevt så är det rätt svårt. Jag vet att jag tagit till våld två gånger! Och det rä inget jag är stolt över. Verkligen inte. Så detta inlägg kan ju ses som lite motsägelsefullt nu, men då får det göra det. Dom gånger jag tagit till våld är i siutationer då jag har känt en hotfull stämning. Jag säger inte att det va rätt, utan jag vet att de varit fel utav mig. 

Att leva i destruktivit förhållande är ingen höjdare, att varje dag bli så nertryckt att det till slut blir din verkligehet, din sanning.  Det är inget jag önskar någon, inte ens min västa fiende. Att gå ifrån en glad, sprallig tjej som älskade livet och vad det hade att erbjuda, till att bli en tjej som tappat hoppet om allt. Att min sanning, min verklighet nu mera består av att jag inte är värd att känna lycka, att jag bara är ful, äcklig och fet.  Att jag inte är värd nåt längre. Jag känner inte igen mig själv, jag vet inte vem jag har blivit. Och jag vet att tack vare dom förhållandena som jag haft har lett till att jag idag måste kämpa varje dag för att möta mina demoner som dessa ord har blivit. 

Folk som inte stött på en man som är så vältalig och manipulerande vet inte hur det är. Dessa män kan få en att tror att dom är väldens bästa för just dig, dom hittar kryphål till alla frågor du ställer och deras svar är näst in till perfeka. Det är ialla fall min uppfattning, min upplevesle.